Startljudet räknar ner. Pip, pip, pip, pip, pip, pip, piiip. Jag rycker kartan och springer iväg. Kommer till startpunkten och tar kompass rakt upp på höjden, passerar stenen, trycker på i uppförsbacken och når krönet. Pulsen stiger. Jag fortsätter ut på näset av höjden, ner i sänkan. Där sitter en kontroll, 79 står det på den. Jag sneglar mot min högra underarm och ser på definitionen; 79. Jag stoppar ner det elektroniska chipet i enheten, det blinkar till i rött och ett pip hörs, beviset på att stämplingen har tagit. Spik på.
   Nästa är en långsträcka, försöker trycka bort det faktum att jag hatar långsträckor. Jag studerar vägval, det finns en väg som går en bit längs det högra alternativet och jag springer ut på den. Svänger sedan av vid sankmarkerna, springer längs deras kant, med en höjd på vänstra sidan. Ner i en sänka och upp på en höjd. Där sker en förändring i terrängen, jag når en hyggeskant. Fortsätter nedför på det flackt sluttande hygget, det går knappt att springa. Gräset är högt, rotvältor och hål, en massa sly. Små punkthöjder här och var gör ändå att jag vet var jag befinner mig. Jag ser en liten höjd med en brant nedanför. Kollar på kartan. Inser att jag drar lite för mycket åt höger, rätar upp mig lite. Fastnar med foten i ett snår och faller nästan.
   Underbenen lär vara fulla av små rivsår vid banans slut. Såsom orienterares ben brukar se ut…
   Jag tar mig genom hygget och kommer ut i en betydligt mer lättlöpt skog. Noterar ett litet kärr till vänster om mig och bakom den tornar en stor höjd upp sig. Jag fortsätter på kompass rakt ner, kommer ut till en släpstig bredvid en bäck som jag passerar. Sedan ska det vara en höjd och vid en brant ska kontrollen sitta. Kollar på definitionen, vid brantfoten.
   I bakhuvudet maler olika fraser ur låtar som börjar tränga sig på.
   “…It’s gotta be somebody for me out there…”
   Upp på höjden. Koncentration nu. Springer på skrå. Ser branten.
   ”… ‘Cause nobody wants to be the last one there…”
   Ser kontrollen. 87 – 87. Det här går bra ju. Samtidigt tänker jag att det ju aldrig är så man ska tänka, för det är då bommarna kommer.
   Nästa kontroll är en punkthöjd i ett större kärr. Jag håller stenhård kompass och kommer rakt ut i kärret, ser flera småhöjder och känner mig lite osäker. Kollar på kompassen, lyfter blicken. Väljer ett träd i rätt riktning, när jag nått det gör jag om samma sak. Sedan kommer en liten punkthöjd, som är som en liten puckel, och jag springer upp för den. 57 står det på den. Precis innan jag stämplar ser jag att jag inte ska ha 57, jag ska ha 55. En svordom far genom huvudet. Jag stannar till. Vrider mig om. Springer till höjden bredvid. Där sitter rätt kontroll och jag stämplar. Ser en hel del andra i alla olika åldrar springa omkring och se lite förvirrade ut. Nog ett ställe där många bommar.
   Kärret är blött och tungsprunget, det suger i benen. Det luktar alltid på ett speciellt sätt i kärr, inte illa, men man känner igen sig även på lukten. Känner inte floran, men som orienterare lär man sig att se var kärren ligger även på växtligheten.
   Pulsen är hög nu, känner mig lite trött, men ändå pigg; krafter kvar har jag definitivt.
   Jag springer vidare. Nästa kontroll är en sten. Jag springer ut ur kärret, ner i en bred sänka, ut på ett flackt och lättsprunget område av tallhed. Ser en beståndsgräns på avstånd, följer med på kartan och är noga med kompassen. Springer på avstånd i beståndsgränsens riktning. Får syn på en sten och springer dit. Tomt. Kollar runtom mig, ser en sten vid beståndsgränsen.
   Den borde vara ungefär här…
   Ser en annan sten, springer dit. 48. Fel igen. Blir stressad, precis så som jag inte ska bli.
   Koncentration nu. Var är jag? Jag kollar kartan, det finns ett antal stenar. Stenen vid beståndsgränsen är den enda jag kan vara säker på vart jag är vid, så jag springer dit. Tar ut en kompassriktning mot kontrollen, sänker farten lite för att hålla koll. Nu kommer jag rakt på. 43, check.
   Det är så jobbigt nu, känner hur benen börjar bli trötta, men ändå så känner jag glädjen sprudla. Det här är så jävla roligt. Att något så simpelt som att hitta en orangevit skärm i skogen kan göra en så glad, det må vara lite märkligt, men definitivt sant.
   Tar kompass upp på höjden, finner kontrollen i en sänka. Det bränner i låren när jag springer uppför. Springer uppe på höjden, där är det fint och lättsprunget. Mossbeklädda stenhällar, bra sikt. Men samtidigt klurigt, ett ställe där man lätt kan lägga några minuters bomtid på, där mycket ser likadant ut. Så det gäller att sänka farten lite och hålla stenkoll.
   ”… ‘Cause nobody wants to be the last one there…”
   Nej, koncentration nu. När jag är trött tränger låtarna sig på ännu mer, någonstans i bakhuvudet maler de hela tiden. Så där som de inte ska göra...
   Jag viker ned mellan två branter, stämplar vid min kontroll som ligger vid ena brantfoten. Ser en annan löpare rusa ner och stämpla, sedan snabbt ut mot nästa. OK Linnés rödblåa dräkt. Jag springer vidare. Spikar nästa kontroll också, en höjd mitt i ett område med väldigt tät skog.
   “…It’s gotta be somebody for me out there…”
   Ut på ett hygge, nedför en brant, förbi en sten, upp på en höjd, nedför höjden, ut på en gammal grusväg, in vid ett kärr, korsar kärret och når en bäck, följer den till en förgrening. 31-31. Stämplar.
   Ut på det öppna fältet, ser alla färgglada vimplar, folk som hejar. Stämplar vid sista och spurtar mot mål. Det bränner, det gör ont, det är skönt. Att ta ut sig så där ordentligt. Trycker på lite extra i varje steg, når målstämplingen och pustar ut. Nöjd, trots lite bommar. Stämplar ut och får tiden, helt okej.
   Lerig och trött, men så jävla glad.