Startljudet räknar ner. Pip, pip, pip, pip, pip, pip, piiip. Jag rycker kartan och springer iväg. Kommer till startpunkten och tar kompass rakt upp på höjden, passerar stenen, trycker på i uppförsbacken och når krönet. Pulsen stiger. Jag fortsätter ut på näset av höjden, ner i sänkan. Där sitter en kontroll, 79 står det på den. Jag sneglar mot min högra underarm och ser på definitionen; 79. Jag stoppar ner det elektroniska chipet i enheten, det blinkar till i rött och ett pip hörs, beviset på att stämplingen har tagit. Spik på.
   Nästa är en långsträcka, försöker trycka bort det faktum att jag hatar långsträckor. Jag studerar vägval, det finns en väg som går en bit längs det högra alternativet och jag springer ut på den. Svänger sedan av vid sankmarkerna, springer längs deras kant, med en höjd på vänstra sidan. Ner i en sänka och upp på en höjd. Där sker en förändring i terrängen, jag når en hyggeskant. Fortsätter nedför på det flackt sluttande hygget, det går knappt att springa. Gräset är högt, rotvältor och hål, en massa sly. Små punkthöjder här och var gör ändå att jag vet var jag befinner mig. Jag ser en liten höjd med en brant nedanför. Kollar på kartan. Inser att jag drar lite för mycket åt höger, rätar upp mig lite. Fastnar med foten i ett snår och faller nästan.
   Underbenen lär vara fulla av små rivsår vid banans slut. Såsom orienterares ben brukar se ut…
   Jag tar mig genom hygget och kommer ut i en betydligt mer lättlöpt skog. Noterar ett litet kärr till vänster om mig och bakom den tornar en stor höjd upp sig. Jag fortsätter på kompass rakt ner, kommer ut till en släpstig bredvid en bäck som jag passerar. Sedan ska det vara en höjd och vid en brant ska kontrollen sitta. Kollar på definitionen, vid brantfoten.
   I bakhuvudet maler olika fraser ur låtar som börjar tränga sig på.
   “…It’s gotta be somebody for me out there…”
   Upp på höjden. Koncentration nu. Springer på skrå. Ser branten.
   ”… ‘Cause nobody wants to be the last one there…”
   Ser kontrollen. 87 – 87. Det här går bra ju. Samtidigt tänker jag att det ju aldrig är så man ska tänka, för det är då bommarna kommer.
   Nästa kontroll är en punkthöjd i ett större kärr. Jag håller stenhård kompass och kommer rakt ut i kärret, ser flera småhöjder och känner mig lite osäker. Kollar på kompassen, lyfter blicken. Väljer ett träd i rätt riktning, när jag nått det gör jag om samma sak. Sedan kommer en liten punkthöjd, som är som en liten puckel, och jag springer upp för den. 57 står det på den. Precis innan jag stämplar ser jag att jag inte ska ha 57, jag ska ha 55. En svordom far genom huvudet. Jag stannar till. Vrider mig om. Springer till höjden bredvid. Där sitter rätt kontroll och jag stämplar. Ser en hel del andra i alla olika åldrar springa omkring och se lite förvirrade ut. Nog ett ställe där många bommar.
   Kärret är blött och tungsprunget, det suger i benen. Det luktar alltid på ett speciellt sätt i kärr, inte illa, men man känner igen sig även på lukten. Känner inte floran, men som orienterare lär man sig att se var kärren ligger även på växtligheten.
   Pulsen är hög nu, känner mig lite trött, men ändå pigg; krafter kvar har jag definitivt.
   Jag springer vidare. Nästa kontroll är en sten. Jag springer ut ur kärret, ner i en bred sänka, ut på ett flackt och lättsprunget område av tallhed. Ser en beståndsgräns på avstånd, följer med på kartan och är noga med kompassen. Springer på avstånd i beståndsgränsens riktning. Får syn på en sten och springer dit. Tomt. Kollar runtom mig, ser en sten vid beståndsgränsen.
   Den borde vara ungefär här…
   Ser en annan sten, springer dit. 48. Fel igen. Blir stressad, precis så som jag inte ska bli.
   Koncentration nu. Var är jag? Jag kollar kartan, det finns ett antal stenar. Stenen vid beståndsgränsen är den enda jag kan vara säker på vart jag är vid, så jag springer dit. Tar ut en kompassriktning mot kontrollen, sänker farten lite för att hålla koll. Nu kommer jag rakt på. 43, check.
   Det är så jobbigt nu, känner hur benen börjar bli trötta, men ändå så känner jag glädjen sprudla. Det här är så jävla roligt. Att något så simpelt som att hitta en orangevit skärm i skogen kan göra en så glad, det må vara lite märkligt, men definitivt sant.
   Tar kompass upp på höjden, finner kontrollen i en sänka. Det bränner i låren när jag springer uppför. Springer uppe på höjden, där är det fint och lättsprunget. Mossbeklädda stenhällar, bra sikt. Men samtidigt klurigt, ett ställe där man lätt kan lägga några minuters bomtid på, där mycket ser likadant ut. Så det gäller att sänka farten lite och hålla stenkoll.
   ”… ‘Cause nobody wants to be the last one there…”
   Nej, koncentration nu. När jag är trött tränger låtarna sig på ännu mer, någonstans i bakhuvudet maler de hela tiden. Så där som de inte ska göra...
   Jag viker ned mellan två branter, stämplar vid min kontroll som ligger vid ena brantfoten. Ser en annan löpare rusa ner och stämpla, sedan snabbt ut mot nästa. OK Linnés rödblåa dräkt. Jag springer vidare. Spikar nästa kontroll också, en höjd mitt i ett område med väldigt tät skog.
   “…It’s gotta be somebody for me out there…”
   Ut på ett hygge, nedför en brant, förbi en sten, upp på en höjd, nedför höjden, ut på en gammal grusväg, in vid ett kärr, korsar kärret och når en bäck, följer den till en förgrening. 31-31. Stämplar.
   Ut på det öppna fältet, ser alla färgglada vimplar, folk som hejar. Stämplar vid sista och spurtar mot mål. Det bränner, det gör ont, det är skönt. Att ta ut sig så där ordentligt. Trycker på lite extra i varje steg, når målstämplingen och pustar ut. Nöjd, trots lite bommar. Stämplar ut och får tiden, helt okej.
   Lerig och trött, men så jävla glad.

   De vita kristallerna har fastnat på fönstret. Alla är de olika, inte en enda ser ut som någon annan. Precis som vi människor. De fortsätter att singla ner från himlen, sakta och fina. Stora snöflingor. Ett mjukt täcke av dun har lagt sig på marken, snödun. Mjuka flingor, som samman blir till en massa. Puderlätt snö.

   Jag sitter hopkrupen i fönsterbrädet och blickar ut över det vita landskapet. De förut gröna granarna har blivit vita av snön och dess grenar är alldeles nedtygda. Det är vackert. Ute står en sned snögubbe med en morot som näsa, några barn rullade och satte ihop den igår.

   December. Barnens månad. Julens månad. Ljusens månad.

   De vita kristallerna bildar snöhögar. Där leker barnen, gräver grottor och leker herren på täppan. Rullar runt i den vita, mjuka världen. Gör änglar, snögubbar och lyktor. Skidspåren bildas och används flitigt. Bland de vita kristallerna.

   Det vräker ned nu. Är alldeles vitt utanför fönstret. Yr små vita flingor överallt. Det drar lite kyligt från fönstret och jag drar filten tätare omkring mig. Smuttar på teet jag har i koppen i min famn. Vaniljte. Det smakar lent och gott. Det värmer mig inifrån.

    Det börjar skymma ute. Jag tänder adventsstjärnan av metall som hänger i fönstret. Den ger ett mjukt sken, ett ljus man bara kan älska. I takt med att det blir mörkare ute så lyser stjärnan starkare inne. I hörnet av rummet står granen välklädd och grann. Med ljusslingor, glitter och julkulor. En tomte sitter under den lutad mot julgransfoten, bredvid en bock av halm på den broderade mattan. Rummet är fullt av ljus. Ett mjukt sken som sprider ett lugn över rummet.

   Ett lågt lager av snö har samlats mot fönstret. Där syns enstaka flingor, skickligt snirkliga små stjärnor. Alldeles vita och orörda. Riktigt vackra. Naturens små glimtar av ren skönhet, gömda bakom helheten. Ibland ser man inte skogen för alla träd. Lite så kan det vara med snöflingor också, att man bländas av allt det vita och missar perfektionen i de små, små kristallerna. De vackra små flingorna bildar ett vackert vinterlandskap. För helheten är vacker den också; de snötyngda grenarna, de vita taken, spåren i snön, ljuset i den annars så mörka vintern.

   Jag älskar det här. Jag älskar julen, jag älskar snön, jag älskar december. Som ett litet barn älskar jag det.

   Jag tar en klunk till av mitt te. I köket lagar mamma och pappa en massa julmat. Jag har bakat lussebullar och pepparkakor, kokat knäck, gjort ischoklad och gräddkola. Det är inte många dagar kvar nu, kvar till den stora dagen. Det fjärde ljuset brinner idag.

   Världen känns ombonad, mjuk och härlig. All misär glöms för ett tag för oss, vänligheten sprider sig och tänjer ut sina gränser, folk är över lag gladare och ångesten glöms bort. För nu är det snart jul. Stressade må hända, men när dagen väl kommer, då är allt det glömt. Då är det jul. En vit jul. Den bästa tiden på året. Med ljus i vartenda fönster. Med leenden och skratt.

   En tanke går till alla där ute som inte ingår i det mysiga och härliga. Till uteliggare och krigsbarn. Till alkoholiserade och misshandlade. Någon form av skam går genom kroppen, att vi ska få ha det så bra, medan andra lider och kämpar för sina liv – varje dag. Men rent krasst så kan jag inte förändra världen helt själv, ännu mindre över en natt. Men jag skänker de en värmande tanke och hoppas att den kan nå någon där ute i kylan.

   Han ser mig rakt i ögonen och jag smälter inombords. De bruna ögonen, rakt in i mina. Jag stelnar till mitt i min rörelse och fastnar. Fastnar i de bruna ögonen. De är ljusast närmast irisen, sedan blir de mörkare och mörkare, men ändå så kolabruna. Som gräddkola. Eller som de där godiskulorna i rör i olika smaker, som kolasmaken av dem. Sådana bruna ögon. Jag blinkar inte, vill inte tappa blicken. Jag är mjuk inuti, len och mjuk. Också som gräddkola. Kola som smälter i munnen. Varm. Blicken in i min värmer, tinar upp min iskalla själ.
   Sedan vänder han bort sina bruna ögon. Verkligheten kommer tillbaka, omgivningen ställer sig på plats omkring mig igen. Det kändes som en evighet, samtidigt som allt gick så fort. Sekunderna var långa som minuter. Världen hade stannat upp. Allt som hade existerat var jag och hans bruna ögon.
   Mitt smälta inre stelnar sakta. En färsk och seg kola som blir hård och gammal. Jag blinkar. Han blinkar, ler snett. Ler sitt vita leende och blinkar med ena ögat. Hans hår, smårufsigt mörkbrunt, klippt kortare på sidorna. Jag vill sträcka ut min hand och röra vid det. Stryka det, dofta på det. Han står så nära, men ändå så långt borta. Tillräckligt nära för att jag ska känna parfymdoften. Han sträcker fram en hand, knuffar till mig lätt på axeln. Ler igen. Jag ler tillbaka. Tillbaka till de kolabruna ögonen. Säger någonting som jag inte hör, jag frågar, men han ler bara. Sträcker fram handen igen, denna gång tar jag den. Den är varm, men inte svettig. Jag tinar upp lite till inombords.
   Runtom mig är det ett vimmel av människor. De dansar, hoppar runt, sträcker upp armarna mot taket. Festar. Handen i min är det enda jag känner och det leende ansiktet med de kolabruna ögonen är det enda jag ser. Omgivningen är luddig, som om dess existens vore så svag att den knappt märks. Vi svänger till musiken och hoppar i takt. Han drar mig närmare intill sig, fångar upp min andra hand mitt i en rörelse.
   Jag är varm nu. Kylan har lagt sig för stunden.
   Vi dansar. Lite lummiga i skallarna. Med kroppar som är fyllda av musiken. Med händerna i varandras. Refrängen kommer och vi sjunger med, liksom många andra på dansgolvet. Rummet är fyllt av glädje. Dans, musik och glädje, livsljus och leenden. Här berörs inga problem, här är bara nu. Bara här och nu, då är livet enkelt. När nuet är underbart och fritt. När nuet är levande och friskt. När nuet består av idel lycka. När livet består av kärlek.

   “… Just surrender yourself to the rythem

Wave your hands up in the sky

Feel the energy’s that inside your system,

And leave this world behind…”

    Jag lever. Jag lever i fullaste grad. Han har fått min själ att tina upp från den iskalla kylan den annars har. Jag är lycklig nu. Jag ler nu, jag skrattar, jag dansar. Jag är kär i en ängel och ängeln är min.