De vita kristallerna har fastnat på fönstret. Alla är de olika, inte en enda ser ut som någon annan. Precis som vi människor. De fortsätter att singla ner från himlen, sakta och fina. Stora snöflingor. Ett mjukt täcke av dun har lagt sig på marken, snödun. Mjuka flingor, som samman blir till en massa. Puderlätt snö.

   Jag sitter hopkrupen i fönsterbrädet och blickar ut över det vita landskapet. De förut gröna granarna har blivit vita av snön och dess grenar är alldeles nedtygda. Det är vackert. Ute står en sned snögubbe med en morot som näsa, några barn rullade och satte ihop den igår.

   December. Barnens månad. Julens månad. Ljusens månad.

   De vita kristallerna bildar snöhögar. Där leker barnen, gräver grottor och leker herren på täppan. Rullar runt i den vita, mjuka världen. Gör änglar, snögubbar och lyktor. Skidspåren bildas och används flitigt. Bland de vita kristallerna.

   Det vräker ned nu. Är alldeles vitt utanför fönstret. Yr små vita flingor överallt. Det drar lite kyligt från fönstret och jag drar filten tätare omkring mig. Smuttar på teet jag har i koppen i min famn. Vaniljte. Det smakar lent och gott. Det värmer mig inifrån.

    Det börjar skymma ute. Jag tänder adventsstjärnan av metall som hänger i fönstret. Den ger ett mjukt sken, ett ljus man bara kan älska. I takt med att det blir mörkare ute så lyser stjärnan starkare inne. I hörnet av rummet står granen välklädd och grann. Med ljusslingor, glitter och julkulor. En tomte sitter under den lutad mot julgransfoten, bredvid en bock av halm på den broderade mattan. Rummet är fullt av ljus. Ett mjukt sken som sprider ett lugn över rummet.

   Ett lågt lager av snö har samlats mot fönstret. Där syns enstaka flingor, skickligt snirkliga små stjärnor. Alldeles vita och orörda. Riktigt vackra. Naturens små glimtar av ren skönhet, gömda bakom helheten. Ibland ser man inte skogen för alla träd. Lite så kan det vara med snöflingor också, att man bländas av allt det vita och missar perfektionen i de små, små kristallerna. De vackra små flingorna bildar ett vackert vinterlandskap. För helheten är vacker den också; de snötyngda grenarna, de vita taken, spåren i snön, ljuset i den annars så mörka vintern.

   Jag älskar det här. Jag älskar julen, jag älskar snön, jag älskar december. Som ett litet barn älskar jag det.

   Jag tar en klunk till av mitt te. I köket lagar mamma och pappa en massa julmat. Jag har bakat lussebullar och pepparkakor, kokat knäck, gjort ischoklad och gräddkola. Det är inte många dagar kvar nu, kvar till den stora dagen. Det fjärde ljuset brinner idag.

   Världen känns ombonad, mjuk och härlig. All misär glöms för ett tag för oss, vänligheten sprider sig och tänjer ut sina gränser, folk är över lag gladare och ångesten glöms bort. För nu är det snart jul. Stressade må hända, men när dagen väl kommer, då är allt det glömt. Då är det jul. En vit jul. Den bästa tiden på året. Med ljus i vartenda fönster. Med leenden och skratt.

   En tanke går till alla där ute som inte ingår i det mysiga och härliga. Till uteliggare och krigsbarn. Till alkoholiserade och misshandlade. Någon form av skam går genom kroppen, att vi ska få ha det så bra, medan andra lider och kämpar för sina liv – varje dag. Men rent krasst så kan jag inte förändra världen helt själv, ännu mindre över en natt. Men jag skänker de en värmande tanke och hoppas att den kan nå någon där ute i kylan.