Molnen. De fluffiga vita. De gråblå mörka. Simmar de, i himmelens blåa hav, eller bara flyger de, där uppe, dit vi inte når? Jag undrar om det är fridfullt där, hur det känns att hoppa på dem. Kyssa solen och sväva fritt. Skulle det kännas som att leva i en dröm? Kanske längtar jag dit. Till en värld av fluffiga moln, springa likt Super Mario genom de gråblå mörka och akta mig för blixtarna. Se ner på den enda världen vi vet om och undra om vi verkligen är så där små. Ser ner på det meningslösa krigandet, alla dessa oskyldiga liven som spills, på grund av alla dessa meningsskiljaktigheter som några tar sig friheten att bestämma över. Tar sig den makten, som om de vore mera värda. Mer värda än det lilla barnet med svältmage och mager kropp, som kanske aldrig gjort en fluga förnär. Mer värda än de som slaktades för oenigheter kring vem man får älska. Mer värda än de som tvingas fly från sina hem av naturens reaktioner av förstörelse av vår planet, som de själva aldrig bidragit till. Många av de små där nere, tror att de är mer värda, mindre värda, helt utan värde. Andra försöker framhäva att alla är lika värda. Men jordens samhällsstruktur bygger inte på den idén. För ändå spills liven, ändå dör naturen, ändå gör vi haven sjuka, ändå sviker vi våra egna, våra nästa, våra själva. I flera miljarder år har vi hållit på där nere, och nedräkningen började samtidigt som vi skapades. Vi lever inte hållbart. Vi lever inte för alltid. Men vi lever. 

 

Så jag satt där nere och såg upp dit, bland molnen. Nu sitter jag här och ser ner dit, på jorden. Och undrar hur det kunde gå så fel.