< Till bloggens startsida

Gräddkola

   Han ser mig rakt i ögonen och jag smälter inombords. De bruna ögonen, rakt in i mina. Jag stelnar till mitt i min rörelse och fastnar. Fastnar i de bruna ögonen. De är ljusast närmast irisen, sedan blir de mörkare och mörkare, men ändå så kolabruna. Som gräddkola. Eller som de där godiskulorna i rör i olika smaker, som kolasmaken av dem. Sådana bruna ögon. Jag blinkar inte, vill inte tappa blicken. Jag är mjuk inuti, len och mjuk. Också som gräddkola. Kola som smälter i munnen. Varm. Blicken in i min värmer, tinar upp min iskalla själ.
   Sedan vänder han bort sina bruna ögon. Verkligheten kommer tillbaka, omgivningen ställer sig på plats omkring mig igen. Det kändes som en evighet, samtidigt som allt gick så fort. Sekunderna var långa som minuter. Världen hade stannat upp. Allt som hade existerat var jag och hans bruna ögon.
   Mitt smälta inre stelnar sakta. En färsk och seg kola som blir hård och gammal. Jag blinkar. Han blinkar, ler snett. Ler sitt vita leende och blinkar med ena ögat. Hans hår, smårufsigt mörkbrunt, klippt kortare på sidorna. Jag vill sträcka ut min hand och röra vid det. Stryka det, dofta på det. Han står så nära, men ändå så långt borta. Tillräckligt nära för att jag ska känna parfymdoften. Han sträcker fram en hand, knuffar till mig lätt på axeln. Ler igen. Jag ler tillbaka. Tillbaka till de kolabruna ögonen. Säger någonting som jag inte hör, jag frågar, men han ler bara. Sträcker fram handen igen, denna gång tar jag den. Den är varm, men inte svettig. Jag tinar upp lite till inombords.
   Runtom mig är det ett vimmel av människor. De dansar, hoppar runt, sträcker upp armarna mot taket. Festar. Handen i min är det enda jag känner och det leende ansiktet med de kolabruna ögonen är det enda jag ser. Omgivningen är luddig, som om dess existens vore så svag att den knappt märks. Vi svänger till musiken och hoppar i takt. Han drar mig närmare intill sig, fångar upp min andra hand mitt i en rörelse.
   Jag är varm nu. Kylan har lagt sig för stunden.
   Vi dansar. Lite lummiga i skallarna. Med kroppar som är fyllda av musiken. Med händerna i varandras. Refrängen kommer och vi sjunger med, liksom många andra på dansgolvet. Rummet är fyllt av glädje. Dans, musik och glädje, livsljus och leenden. Här berörs inga problem, här är bara nu. Bara här och nu, då är livet enkelt. När nuet är underbart och fritt. När nuet är levande och friskt. När nuet består av idel lycka. När livet består av kärlek.

   “… Just surrender yourself to the rythem

Wave your hands up in the sky

Feel the energy’s that inside your system,

And leave this world behind…”

    Jag lever. Jag lever i fullaste grad. Han har fått min själ att tina upp från den iskalla kylan den annars har. Jag är lycklig nu. Jag ler nu, jag skrattar, jag dansar. Jag är kär i en ängel och ängeln är min.


Karin, 22 år


Här lägger jag upp noveller som jag har skrivit. Vissa bottnar i sanning, andra är som tagna ur luften. Blir jätteglad om du berättar vad du tycker om dem! Kopiera inga texter utan mitt godkännande, tack.

Vill du maila mig, så kan du lämna en kommentar där du fyller i epostraden med din mailadress (som ju bara jag kan se).
RSS 2.0